ilska

Jag känner mig så jävla arg på alla! Finns ingen direkt intresse om mig och hur jag tycker och tänker. För jag är den som ska lyssna, inte bli hörd. Alltid synd om andra men jag finns inte.
Nu tex, säger snällt "kan ni stänga dörren?" men nääää! Låter dörren vara öppen! Visst det är fjantigt att vara arg över något sånt, men jag hatar när jag har dörrar öppna. För folk kan komma in och folk kan titta in på vad jag gör och jag hatar det! Jag måste alltid skrika när jag ska bli hörd. Fan va jag inte orkar mer, jag orkar inte människor. För det är noll respekt åt mig. Jag är den som är roligast att jävlas med, jag är den som alltid blir utskrattad.
Jag tror jag ska hitta mig en egen lägenhet och bo för mig själv. Jag börjar tappa lust för att träffa människor. För den ena är alltid mer dum i huvudet än den andra. Jag tappar förtroendet för folk hela tiden. Jag säger och gör saker och hoppas på att ingen ska säga till någon, men det kommer ändå ut. Vem kan man lita på när man mår som sämst?
"Jag ställer upp för dig", jag tror jag har hört den meningen av alla min såkallade vänner, men när det väl gäller så är det ingen som lyssnar att finns där jag behöver. Jag ser ingen idé att be om någons hjälp längre, för ingen ställer upp.
Jag vill bara skrika mina lungor ut, jag vill inte känna dom längre. Jag vill lägga mig ner i snön och känna hur jag blir mer och mer avdomnad tills känseln är borta i kroppen.
Fyfan va emo jag låter. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag mådde bra.
Antigen flyttar jag till en egen lägenhet eller så flyttar jag hem till pappa igen. Till min fina skog, mina fina djur och min underbara pappa! Där har jag en människa som jag kan lita på och kan prata med, han lyssnar iallafall så det blir nog bäst om jag flyttar tillbaka till pappa.
Nu ska jag inte skriva mer, hejdå!