natten är ung

Och klockan är bara barnet, visst brukar man säga så?
Klockan är tio över fem på morgon och jag sitter på skype med Christian och pratar med honom, youknow, killen jag har varit tillsammans med till och från. Suttit och pratat nu sen typ, två tiden tror jag. Jag tittar på The Unit och lyssnar på när Emelie snarkar, Christian är mycket brydd över att hon kan snarka så högt, men så gåre när man har astma, barn.
Ska på skolan om någon timme, tjiho! Plugga, plugga hela dagen! Dessutom är ju hissarna avstängda på skolan, så det är ju inte så att man är pepp på att gå ut och röka då.
Nä, nu kan jag inte skriva så mycket mer, Christian klagar på att det smattrar så mycket när jag skriver.

Hörs sen, peace ;*

ilska

Jag känner mig så jävla arg på alla! Finns ingen direkt intresse om mig och hur jag tycker och tänker. För jag är den som ska lyssna, inte bli hörd. Alltid synd om andra men jag finns inte.
Nu tex, säger snällt "kan ni stänga dörren?" men nääää! Låter dörren vara öppen! Visst det är fjantigt att vara arg över något sånt, men jag hatar när jag har dörrar öppna. För folk kan komma in och folk kan titta in på vad jag gör och jag hatar det! Jag måste alltid skrika när jag ska bli hörd. Fan va jag inte orkar mer, jag orkar inte människor. För det är noll respekt åt mig. Jag är den som är roligast att jävlas med, jag är den som alltid blir utskrattad.
Jag tror jag ska hitta mig en egen lägenhet och bo för mig själv. Jag börjar tappa lust för att träffa människor. För den ena är alltid mer dum i huvudet än den andra. Jag tappar förtroendet för folk hela tiden. Jag säger och gör saker och hoppas på att ingen ska säga till någon, men det kommer ändå ut. Vem kan man lita på när man mår som sämst?
"Jag ställer upp för dig", jag tror jag har hört den meningen av alla min såkallade vänner, men när det väl gäller så är det ingen som lyssnar att finns där jag behöver. Jag ser ingen idé att be om någons hjälp längre, för ingen ställer upp.
Jag vill bara skrika mina lungor ut, jag vill inte känna dom längre. Jag vill lägga mig ner i snön och känna hur jag blir mer och mer avdomnad tills känseln är borta i kroppen.
Fyfan va emo jag låter. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag mådde bra.
Antigen flyttar jag till en egen lägenhet eller så flyttar jag hem till pappa igen. Till min fina skog, mina fina djur och min underbara pappa! Där har jag en människa som jag kan lita på och kan prata med, han lyssnar iallafall så det blir nog bäst om jag flyttar tillbaka till pappa.
Nu ska jag inte skriva mer, hejdå!

long time no see

Brunetten!

Sitter här, på mitt rum, dricker en cider som Emelie har köpt.
Mycket har hänt. Jag bor ihop med Emelie på mitt lilla rum på korridoren, spelar mycket tv-spel med Ulliz, gjort slut med Johan, slutat på BUP och är brunett.

Något jag vill skriva om är om vänner, eller "vänner", dom som säger att dom ställer upp även fast att dom inte gör det.
Jag försöker sluta med en sak, inte lätt när två av mina bästa vänner gör det hela tiden.
Och idag, jag sa att jag funderar på att hoppa av skolan, det vart typ, careface på det. Sen sa en kille i klassen att han funderade också på det, då vart det nästan tårar för att han tänkte på det också. Känner mig verkligen älskad där.

Finns inte många som ställer upp för mig. Så, what to do?

Jag tror jag faktiskt vill flytta till pappa igen, bo där, leva med mina djur och må bra. Däremot kommer jag inte träffa dom få som jag mår bra av här i Sundsvall. Andra alternativet är att byta till IT-media i Östersund, men jag vet inte om jag orkar att börja om igen. Dessutom äre bara ett år kvar, fast däremot kan jag träffa Linda mer och Annelie. Det skulle vara najs, plus att se alla fina mysiga pojkar i Östersund. Grabbarna i Sundsvall är man ju less på, folket överhuvudtaget är man ju less på.

Nä, nu ska jag gå till min Knulliz och mysa, hihih. Puss!

skattjakt

Jag ska ta en liten karta och leta reda på en skattkista fylld med lyckan jag behöver i livet.

orkar inte

varför varför?! jag orkar inte.
det är allt jag har att säga idag.

vem ställer upp för mig?

Jag tar emot mina vänners skit, jag tar mig tid och lyssnar. Jag ställer upp för alla, försöker iallafall. Men vem hjälper mig?
Jag har en stor klump i min bröstkorg som kommer att brista när jag väl är ensam. Tårar kommer att falla och jag kommer tappa kontrollen om mitt liv ännu en gång.
Jag levde bra förut, så snälla, kan någon ta mig tillbaka till sommaren? Då allt var mysigt, då det var bara lycka och kärlek.
Nu känner jag ingen glädje längre.
Tillbaka med svart hår kanske? För jag ska ju inte ljuga för alla och vara "glad" när jag inte är det.

Nu tänker jag gå hem, igga alla och sova.

Jag har inget internet, så jag kan inte skriva här eller något liknande. Fedt kul.

baibai~